Augusti har anlänt, oavsett vad du eller jag tycker. För många kanske semestern har tagit slut för i år, för andra kanske den inte börjat. För någon kanske inte semester är det viktigaste i livet längre.

 

Idag är en speciell dag för min del, en dag att fira. Men jag gör det i det tysta,. kluven då jag känner att inte alla har samma "tur " som jag. Vad? Jo, idag är det sex år sedan jag fick sista strålningen efter min bröstcancer-resa. (Ja, jag vet ju inte vad som väntar bakom hörnet förstås, den kan komma tillbaka, det lever jag med)

Jag vaknade jublande glad över att jag lever och det ser ut som jag får ännu en dag. Men jag känner samtidigt att livet är så orättvist. Det är så många som inte klarar sig, många som får leva med denna sjukdom kroniskt livet ut...... Varför är det så?

Ingen vet, ingen kan ge ett enkelt svar.

Sedan jag drabbades av cancer har världen sett annorlunda ut. Jag läser in andra inlägg och artiklar än jag gjorde tidigare. Jag följer personer som kämpar på med denna sjukdom, ja jag vill engagera mig. Det föll sig helt naturligt och som jag ser det så är det många som känner så. Man vill gärna dela med sig av erfarenheter och uppmuntran, på de sätt man kan och har möjlighet till.

 

Vilken häftig resa det har varit sedan jag låg på britsen för sista strålningen, sista gången jag tittade upp i det taket och lyssnade till ljudet av maskiner och musik som spelades för min skull. Personal som gjorde allt de kunde för mig, just mig.

Sedan dess har engagemanget växt, jag lever med att ständigt försöka förbättra för andra som hamnar i denna situation. Jag har också känt hur svårt det är för anhöriga som står bredvid och skall orka med allt, det vanliga i vardagen som skall rulla på ändå, trots att ex familjen har drabbats av denna sjukdom. Hur svårt man som anhörig har det, hur lite hjälp och stöd vi faktiskt ger dem. Hur självklart vi ser på att de skall orka och klara av allt praktiskt, kunna ta ledigt från jobb för att vara med och stötta, att de skall kunna rodda hela situationen med högt huvud och vara stöd för den som är sjuk. Att orka och klara av att rodda hus och hem, barn etc, sådant som man var två om tidigare. Och hela tiden vara positiv och uppmuntrande. Det kostar på.

 

Mitt engagemang i föreningen för bröstcancer blev ett steg av många. Och när jag nu ser tillbaka så ser jag att även min egen blogg "Maggies blogg" verkligen har fokuset att vara med och förändra i samhället redan då jag startade den för fem år sedan och nu har lästs av över 60 000 besökare. Redan då hade jag min lins inställd på att en förändring behövdes för våra sjuka och anhöriga. Redan då jag formulerade mina tankar i boken "Cancer som resesällskap" hade jag siktet inställt. Det ser jag nu.

 Nog är det häftigt att se hur det ena kan leda till det andra.

 

Den här sommaren har varit väldigt speciell för mig. Och den här dagen känns speciell. Den här sommaren har jag kunnat vila i tryggheten med att veta att vi har en verksamhet som snart drar igång igen, en verksamhet som finns för alla som är berörda av cancer, oavsett sort, oavsett om man själv är eller har varit sjuk, eller man är eller har varit närstående. 

 

Hjärtats Hus har haft öppet en dag i månaden under våren. Men nu drar vi alltså på i högre växel. I ett nära och bra samarbete med Region Jönköpings Län kommer vi att ha öppet varje onsdag under hösten, kl. 13-18. ( med ett par undantag i oktober, datum och plats hittar du på facebook, 1177.se och här på bloggen.)

Då är det bara att droppa in närhelst man känner för det, vi har kaffet klart, vi har vissa aktiviteter klara och kommer att öka på med flera längs resans gång. Det häftigaste av allt är att vi har Volontärer på plats som själva har gått samma resa. Som vet vad vi pratar om , hur vi kan känna det, vi som gjort eller gör en cancerresa. Det är detta jag menar med att det är ganska vanligt att människor som har levt med cancer, som har erfarenhet av det, gärna vill dela med sig och hjälpa andra. Volontärerna är ett ypperligt fint exempel på det.