Nästa avsnitt ur boken "Cancer som resesällskap" av Maggie Målevik

 

"Operation.

 

Julen kommer och vi är samlade för att fira tillsammans. Jag njuter mer än jag har gjort på länge känns det som. På något vis känns det inte lika självklart längre att julen ska komma tillbaka igen. Livet är så skört det vet jag men ändå slås jag av tanken på ett hårdare sätt denna helg. 

Människor omkring mig tycker synd om mig och är rädda att operationen ska förstöra julen. Men jag känner tvärtom. Tänk vad bra att det blir nu. Nu har jag fått mysa med mina nära och kära och laddat batterierna.

Det är fin stämning på sjukhuset med alla adventsljusstakar och annat pynt. Måste tänka positivt! Dessutom vill jag ha bort tumören ur min kropp snarast!

 

Den 29 december, när folk som mest njter av nya julklappar och har det gott tillsammans är det dags att operera bort tumören och en tårtbit från mitt vänstra bröst. Visst kan jag bli ledsen då jag tänker på att mina bröst inte kommer att se ut som tidigare någonsin mera. Visst är jag rädd att det ska påverka min känsla som kvinna. Jag har många funderingar om hur jag kommer att se ut, hur min man kommer att reagera mm. Hur det kommer att kännas om något år då det har läkt. Men framförallt så tycker jag det ska bli såååå skönt att bli av med tumören. Vill bara få den ur från min kropp så fort som möjligt. Mitt i allt känner jag lättnad över att i alla fall vara så gammal som jag är, att mina barn är stora nog att klara sig själv. Jag lider mycket med de kvinnor som blir drabbade och har små barn, kanske till och med barn som de ammar.

Vilken otroligt gullig personal det finns på våra sjukhus! Läkaren är helt underbar och alla sköter om mig så bra. Visst blir jag trasig i min kvinnliga kropp men det mesta av mina bröst är ju kvar!

  Jag fick ta kejsarsnitt då Oscar föddes då han stannade kvar lite väl lång tid i min mage. Så där har jag redan ett långt ärr på magen. Vad gör väl ett härr hit eller dit? Jag hör inte till den grupp som springer runt i  bikini heller! Badstranden hör en förgången tid till, där var jag med barnen då de var små. Så egentligen är ju tajmingen för detta ingrepp jättebra sett ur mitt perspektiv! Läkaren gör säkert ett bra jobb.

  Väl inskriven på avdelningen får jag de klassiska vita benstrumporna! One size! Jag får hålla i dom då jag går upprätt annars ramlar dom av mig.

  Läkaren kommer till mig på rummet innan operationen och kollar hur jag har det, så lugn och trygg.

  Operationen löper på bra. De tar några lymfkörtlar också men som väl är visar de inga spår av cancer.

  Väl hemma igen försöker jag förstå vad jag gått igenom och acceptera läget. Byta bandage och tvätta. Min läkare ringer och frågar hur jag mår både i såren och min själ.

  Nu kommer en lååång väntan på provsvar om vad det var för storts tumör jag bar på. Skulle kunna få besked inom fem veckor men det drar iväg. Vänta, vänta, alla som undrar och ringer och stöttar. Vänta, vänta , bara att vänta och läka såren.

  I februari, fem veckor efter operationen får vi tid för läkarbesök där vi ska få veta mer om vår framtid i detta.

 

Nu sitter vi där, Patrik och jag, ska få besked som jag vet att många har fått före mig och som är så svårt att ta in. Försöker förbereda mig men det blir i alla fall en sorts chock som sköljer över mig.

  Läkaren förklarar för mig hur aggresiv tumören var. Operationen har gått jättebra men det krävs mer behandlingar för att vara på säkra sidan. Han förklarar sakligt och lugnt för oss. Han ger mig alternativ att välja mellan. Ingen kan tvinga mig utan det är upp till mig att välja om jag vill ha mera hjälp eller....?

  Första tanken är bara att gå ut därifrån och låtsas som att det inte har hänt. Jag vill inte vara med om detta och jag vill inte utsätta min omgivning för det heller. Jag vill inte ligga till last för någon, jag vill göra nytta för mig. Jag vill att allt ska vara som vanligt.

  Men vid närmare eftertanke så känner jag att jag inte har mycket att välja på, det är klart jag ska ta den hjälp jag kan få. Det kommer att bli tufft, men vadå? Jag vill ju vara med och tampas med mitt gäng ett tag till! Detta får bli en erfarenhet till att leva med. Tänk POSITIVT! Jag känner mig priviligierad att få möjlighet till hjälp. Tänk om jag levde i ett land där den möjligheten bara var förunnad några få personer. Om jag inte hörde till dom. Tänk om jag bara skulle få slängt i ansiktet att det inte finns pengar för att hjälpa mig! Hur skulle det kännas? Nu kan jag få hjälp., Det finns beredskap för mig, just mig.

  Vi diskuterar och vänder och vrider på frågor som dyker upp. Frågor som jag har tänkt ut innan men också frågor som dyker upp på min näthinna i denna stund. Hur stor är chansen att jag kommer att bli frisk? Hur lång tid kommer jag att behöva vård? Kan jag jobba under tiden? Hur blir livet sedan? Kommer jag att dö?

  Då vi en stund senare går ut därifrån med telefonnummer till en frisör som kan hjälpa mig med peruk, tid för nästa besök, informationsborschyrer om cancer, huvudet sprängfullt och tårarna stigande i ögonen åker vi direkt till närmaste resebyrå!

  Nu har dom väl fått fnatt, eller vad tänker du? Det kan man tycka. Men detta var bland det bästa beslut vi någonsin har tagit. Vi kunde få ledigt från sjukhuset närmaste veckan och vi kunde slå oss loss från våra arbeten. Vi hittade en jätteschysst försöljare på en resebyrå som verkligen gjorde allt för att vi skulle hitta ett bra resmål. Hon lyckades väldigt bra. Fick tag på en resa till Teneriffa, dessutom till ett väldigt bra pris.

  Vi ville komma till ett ställe där vi kunde vila och bara vara. Inga guidade utflykter utan bara lugn och ro. 

  Avresa redan tre dagar senare. Inte alla förunnat att kunna göra så, det är jag väl medveten om.   "